Det var längesen jag skrev något här men nu vill jag berätta...

Den 19:e juni 2014 tog vårt liv en alldeles ny och oväntad vändning. Vi satt hemma i köket och hade precis ätit lunch. Dagen innan hade vi tagit emot sommarens första hyresgäster som skulle fira midsommar här på ön. Elmer satt på golvet och plöstligt ser jag hur han gör två efterföljande ryck med armarna. Vi hade observerat dessa ryck under ett tag och på senaste BVC-kontrollen frågade jag om dessa. Jag tänkte mig att det kanske var nån reflex men BVC-sköterskan sa att så länge inte Elmer tappade färgen eller medvetandet så var det nog bara något som han tyckte var roligt att göra. Denna gång var det dock annorlunda! När jag lyfter upp honom känner jag att hela hans kropp är alldeles stel och när jag sedan tittar på honom ser jag att ögonen rullar. Jag får fulllkomlig panik men behåller på något sätt ändå lugnet. Krampen håller i sig i kanske 10-15 sekunder men för mig känns det som en evighet. "Vad gör jag nu"?..... är den första tanken som far genom huvudet. Jag bestämmer mig för att ringa BVC men får inget svar där. Ringer då 1177 som vill att jag kontaktar barnmottagningen i Visby. -"Det är oftast inte epilepsi säger sköterskan i luren, men det bör alltid kollas upp"!Jag ringer till barnmottagningen där jag givetvis blir hänvisad till en telefontid nån timme senare. Såhär i efterhand har jag svårt att förstå hur vi kunde behålla lugnet under denna väntan. Elmer hade däckat och sov djupt.  Jag ringer till mina föräldrar och Joakim ringer till sina. Kanske hade vi kramper när vi var små?  Men våra föräldrar bekräftar att så inte var fallet. Äntligen ringer så barnmottagningen upp och vi får prata med en sköterska som vill att vi kommer in.

Vi får en tid redan en timme senare så det är bara att packa in sig i bilen och bege sig av mot Visby. Joakim börjar vackla och tror att vi ska bli hemskickade. Tidigare under våren åkte vi in akut med Elmer när han hade kraftig hosta men då blev vi hemskickade ungefär som om vi vore två ufo:n. Väl inne på barnmottagningen går klockan men till slut får vi träffa en läkare som gör en grundlig undersökning för att se om det finns någon infektion som kan ha utlöst krampen. Man hittar ingenting och vi tänker att bra, då kan vi åka hem. Läkaren meddelar då att han konsulterat sina kollegor och vill att vi stannar kvar över natten. Jag har fortfarande inte fattat vad det handlar om och tanken på att sova på ett sjukhus ger mig panik. En sköterska visar ner oss till dagrummet på barnavdelningen där vi får vänta på att de ska ställa iordning ett rum. Vi träffar en ny läkare som meddelar att de vill att vi ska upp och göra en datortomografi så snart som möjligt! Plötsligt står vi iklädda skyddskläder och vår lille skrutt ligger där i  den stora röntgenmaskinen. Väl nere på avdelningen igen  meddelar läkaren att allt såg bra ut men att de behöver ta kompletterande prover och sätta en infart. Jag som är nålrädd lyckas hålla mig i schack trots att rör efter rör ska tas ur Elmers lilla kropp.

Dagen efter är det midsommarafton. Vi skulle på ett fantastiskt bröllop men istället sitter vi instängda i ettsjukhusrum. Joakim har åkt iväg till jobbet och jag har inte sovit en blund. Miljön och alla miljoner tankar som for genom huvudet gjorde det omöjligt att slappna av. En ny läkare kommer in... Hon vill känna och klämma, kolla reflexer, frågar om hans utveckling och om hans kramp och de ryck som sköterskorna obeservat under natten. Jag är fortfarande i nån slags chock och väntar bara på de ska säga att allt är bra och att vi kan åka hem. Men istället börjar de prata om ett akutEEG som behöver göras. I Visby kan det inte göras förrens på måndagen och eftersom det är akut vill läkaren att vi flygs till Astrid Lindgrens. De misstänker infantil spasm och skulle det upptäckas behöver åtgärder sättas in direkt- Då brister det för mig! Aldrig i livet att Elmer är sjuk! Min lilla fina kille är frisk som en nötkärna!

Efter mycket om och men lyckas man få till en akuttid på ALB och hitta ett flyg som passar. Inte helt lätt en midsommarhelg på Gotland. Den 21 juni flygs vi så till Bromma. Ett äventyr i sig med en taxi från lasarettet till Visby airport som kommer 20 minuter efter utsatt tid och där barnstolen fortfarande var omonterad 20min innan flyget skulle gå.  Väl på Bromma kommer det ingen taxi alls! Till slut är det en taxichaufför som kör oss en ändå. Väl framme på ALB blir vi väl emottagna och visade till vårt rum. Elmer får lite lunch i väntan på att EEG:et ska göras. Vid 13,00 rullar de in en vagn och fäster elektroder över Elmers huvudet. Först är han vaken med sedan vill de observera i sovande tillstånd och han injiceras därför med melatonin. EEG:et pågår under ca 1,5h. I realtid sitter det en specialist och utvärderar hjärnaktiviteten och vi är lovade svar senare samma dag. Klockan går och vi börjar bli rejält hungriga.... Läkaren ska komma och lämna svar men det drar ut på tiden.. Men till slut kommer han... Precis när han kommit in på rummet ringer hans telefon och han ursäktar sig och lämnar rummet. Jag antar ju att det är något akutlarm men det visar sig vara grannens igelkottar som behöver mat. I efterhand känns hela denna pratstund helt surrealistisk.... Kontentan blir i allafall att Elmer har epilepsi men inte infantil spasm. Därmed anser sig ALB-läkaren har gjort sitt och han ser ingen anledning för oss att vara kvar på sjukhuset i Stockholm. Läkarna på Visby hade önskat att vi fick göra kompletterande prover, bland annat ett ryggmärgsprov, men det säger ALB-läkaren nej till! Mamma och min syster hämtar oss och vrålhunriga som vi är trycker vi oss första möjliga hamburgare... Flyget tillbaks till ön går först dagen efter så vi hinner träffa min familj och pusta ut!

Fortsättning följer..

 

Victoria

14 januari 2015 08:00

Ojojoj, vilken pärs ni har gått igenom, jag ryser när jag läser inlägget.

Många varma kramar till dig och din familj

//Victoria

http://www.dendarvictoria.se

 

E-M

14 januari 2015 13:07

Jag hoppas att fortsättningen vänder till något mer positivt?! Ett som är säkert är hur otrolig människan är i de mest kaotiska situationer, det bevisar ju även du och J.

Jag hoppas att ni nu vet vad allt beror på och även om det är något mindre bra är det väl bättre än att leva i ovisshet. Men nu håller jag tummarna för att allt går åt rätt håll. Kramar till er!

 

Lena

14 januari 2015 23:59

Anna, kan nästa känna det där oroliga dagarna och hoppas på att del två ger ett bra slut, att ni lyckas leva gott och får fortsätta njua småbarnslivet, med allt vad det kan bjuda!

Kramar

http://Jagochvit.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har sagt det förr men rabarber är bland det godaste jag vet. Syrlig, späd och alldeles sagolik. För något år sedan testa jag att göra egen fläderchampagne. Härligt bubblig och lite alkoholhaltig dryck som är perfekt en sommarkväll. Nu har jag tes...

Nikkaluoktasoppa-den lilla lappländska byn som också kallas porten till fjällvärlden har gett namn åt en gudomligt god och lättlagad soppa. Köttfärs, purjolök, vitkål och morötter i en mustig buljong med smak av dijonsenap och tomat. Perfekt nu när h...

Jag vet egentligen inte när det började men under hösten 2015 kände jag mig allt tröttare och tröttare. I början av december hade jag konstant värk i kroppen och hugg i hjärtat flera gånger om dagen. Elmer sov sällan på nätterna och chansen till åter...

Bloggen var under många år min stora energipåfyllare. Här fick jag dela med mig av pyssel, inredningsidéer och inspireras av likasinnande. Sen kom Elmer och mitt i den kris som då pågick glömde jag bort det som jag mådde bra av. Nu ger jag det en ny ...

Idag är det nästan på pricken ett år sedan den där grå marsdagen.. Dagen då vi satt nere i det sterila mottagningsrummet på lasarettet och mottog beskedet om vårt livsöde. På sätt och vis var vi förberedda på vad som komma skulle... Efter nästan 8 må...